-Jag vet, därför ska jag sova. Godnatt, mamma. Utan att borsta tänderna eller överhuvudtaget byta om till pyjamas, drog jag täcket över huvudet och släckte lampan som var bredvid mig.

-Du kan gärna gå nu, sa jag och Linnea gick ut meddetsamma och stängde dörren med en svag smäll. Nu ville jag bara sova. Klockan var trots allt 11 på kvällen och vi började vid 8 imorgon.

Ingen skulle någonsin få reda på vad som hade hänt hos Ryan. I alla fall inte Liam. Han skulle bli sjuk av avundsjuka.

---

-Pernilla du måste vakna! utbrast jag flera gånger medans jag försökte att väcka Pernilla. Vi kommer försent till skolan! Hela tiden fick jag en mumling som svar och jag fick nästan panik.

-Allvarligt! Jag går nu och jag bryr mig inte om du kommer försent. Ha det så bra! Jag sprang ut ur Pernillas rum, ner för trappan och ut genom dörren. Idag hade jag tagit med mig en egen lunch efter att ha smakat på maten i skolan igår. Sveriges skolmat var såå mycket godare och bättre. Hårda fiskpinnar, seriöst? Då tog jag hellre med mig några mackor, sallad och lite dricka.

Påvägen till skolan, funderade jag över Pernilla. Hon var helt konstig. Hon kom hem 3 timmar försent igår och sen säger hon inte end förlåt eller ursäkta att hon kom så mycket försent. Okej, fortfarande kände vi inte varandra så jättebra, men jag hade ändå blivit sjukt orolig för henne.

När jag väl var på skolan så rusade jag in i klassrummet och när jag väl var inne kollade alla i klassrummet konstigt på mig. Jag ursäktade mig för min sena ankomst och satte mig ner på min plats som jag hade blivit tilldelad igår. Så som jag sprang och hann ändå inte komma i tid. Jag visste ju inte hur hårde dem var här heller, men om Pernilla inte kom snart så kanske hon skulle få prata med rektorn. I engelska filmer som jag har sett, brukade det alltid vara så hårt när det gällde att komma försent, men jag hoppades att hon inte skulle råka i trubbel redan andra dagen.

-Do you know where Pernilla is? frågade läraren mig och alla blickar riktades mot mig. Den enda blicken som jag särskilt la märke till var Ryans. Han kollade ledset och underligt på mig och just då undrade jag faktiskt var som verkligen hände igår hemma hos honom, eftersom Pernilla kom hem då hon gjorde. Något måste dem ha gjort.

-Ermm.. She has overslept. I tried to wake her up, but she didn't listen to me.. Läraren nickade allvarligt mot mig och skrev sedan ner något i sin anteckningsbok medans jag kollade ner i bänken framför mig.

-Well, let's start without her then, sa läraren högt och tydligt, sen började hon prata om hur första världkriget startade. Men det enda jag ändå kunde tänka på var Ryan och Pernilla. Jag visste att dem bara känt varandra i en dag, men det var ändå något skumt mellan dom på gång, som jag både ville och var tvungen att ta reda på.

Det ringde äntligen ut till rast och Pernilla hade fortfarande inte synts till. Jag skulle just packa ihop mina böcker när det började att vibrera i min ficka. Jag tog upp min mobil och log när jag såg vem det var som ringde.

-Zayn! utbrast jag glatt medans jag fortsatte att packa ner alla mina historieböcker i min väska.

-Linnea! utbrast han med och båda skrattade smått för sig själva. What are you doing right now?

-Ermm.. Right now? Nothing. My lesson has just end.

-Great! Can you maybe go outside for a while? frågade han och jag började genast att bli misstänksam.

-Ok, but why?

-Trust me, you are gonna get happy! sa han och la sedan på utan att säga hejdå. Jag ryckte på axlarna och gick sedan ut ur klassrummet och ut ur skolan. Inget eller ingen syntes till, förutom några elever som satt en bit bort och rökte hasch eller vad det var. Jag skulle jsut ta upp mobilen igen och ringa till Zayn och fråga vad det var för mening att gå ut om det inte var något, när en hand lades på min axel. Jag blev fruktansvärt rädd och vände mig om med ett ryck.

-Zayn! utbrast jag och kramade om honom. You scared me, but what are you doing here?

-Ermm.. I wanted to see my beautiful girl of course, sa han och log. Jag drog med honom till en bänk en bit bort, men vi var fortfarande kvar på skolans område.

-Seriously Zayn, what are you doing here?

-Like I said, I wanted to meet you. It feels like it's been years since laste time.

-You're right. I'm glad you are here, sa jag och tog hans hand.

-But there is acutally something I need to ask you. It's a little bit embarrassing to ask, but I really have to.

-Yeah, what's on your heart? sa jag nyfiket och kollade in i hans mörka bruna ögon.

-Are we like, together? frågade han osäkert och jag blev mycket chockad över att det faktiskt var det han frågade. Jag hade mer förväntat mig en fråga om jag typ ville gå ut med honom eller något, men istället frågar han om vi är tillsammans. Frågan förbluffade mig verkligen.

-Ermm... I actually don't know really. I have also thought about that, but do you think we are like together?

-I asked you first, sa han retsamt och höjde sitt ena ögonbryn.

-It feels like we are that and...

-And what?

-Nothing, sa jag generad och kollade ner i marken.

-I think it feels like that to, but I don't think we are that, yet. But some day maybe?

-Yeah, maybe, sa jag lite besviket. Egentligen visste jag inte varför jag var så besviken över det han sa, utan jag bara var det.

-But hey, my break is over now, I need to go to the class, sa jag och kramade om honom innan jag ställde mig upp. Hans kramar var otroligt mjuka och härliga. Hand armar riktigt omfamnade mig och i hans armar kände jag mig oerhört trygg. Jag gick med snabba steg mot skolingången igen, utan att kolla en sista gång bak på Zayn.

-Hey! utbrast han och jag vände mig snabbt om. Do you wanna do something tonight, watch a movie or something?

-Sure, movie sounds great. I call you, sa jag snabbt och fortsatte in i skolan med snabba steg. Känslan i min kropp var annorlunda sedan innan när Zayn precis hade kommit.

Det kändes som om jag bara ville komma bort ifrån Zayn, utan att ens veta varför.

Nu var det bara att hoppas att känslan skulle försvinna.

---