One Thing ❤ Chapter 28

Filed under: One Thing ❤
Tidigare:

-It is a great school, sa han och kollade ner på min mat. You know, you can take with your own lunch, almost everyone do that here, sa han och fortsatte att kolla skumt på min mat.
-Ah, that's why the queue was soo small, sa jag och skrattade till lite.
-Yeah, sa han och skrattade han också. Våra blickar möttes och vi log mot varandra istället för att äta något av maten. På något sätt kändes det som kärlek vid första ögonkastet, men ändå inte på grund av Liam.
Jag var ju typ tillsammans med han, men ändå inte. Jag var tvungen att ringa honom sen och fråga.

-How is it with the Swedish girls Zayn and Liam? Jag kollade på Zayn som kollade osäkert tillbaks på mig. Ordet "Swedish girls" fick det att pirra till i magen. Vi ville inte avslöja för mycket om tjejerna så vi lät det mesta stanna mellan oss fyra. Jag blundade, tog ett djupt andetag och vände sedan blicken och huvudet mot intervjuaren igen.
-It's fine thanks, sa jag och log ett fejkat leende och blinkade flera gånger.
-Can you maybe define the word "fine"? frågade hon retsamt.
-They are really great, la Zayn till och jag kollade mot honom och log. Vi hade tänkt samma tanke, att inte avslöja något om vårat kärleksliv just nu. Allting var osäkert mellan oss. Jag visste inte om vi faktiskt var ett par eller om vi bara var på väg att bli tillsammans. Egentligen var det bäst att fråga Pernilla, men det skulle vara pinsamt om jag frågade och så tyckte inte ens hon att vi var som ett par, eller överhuvudtaget inte ville bli ett par, vilket jag inom en snar framtid isåfall skulle vilja att vi blev.
-I get it. You don't want to reveal every detail? sa hon och höjde på ena ögonbrynet.
-Exacly! utbrast Zayn utan att jag ens hann reagera. It's actually not of you business.
-Of course not, I'm sorry, sa hon och kollade ner i marken för att verka besviken, men vi skulle inte gå på hennes fejkade ansikte. Hon var som alla andra journalister. Söta, påträngande, irriterande. Jag satt och pillade på mobilen under resten av intervjun, med tanke på den dåliga stämningen som hade växt. Journalisten var nu rakt på sak och om vi sa att vi inte ville berätta mer om frågorna som hon ställde, gick hon direkt vidare till nästa, utan att säga något. Detta måste ha varit den sämta intervjun någonsin.

Jag tog upp min mobil och kollade runt bland mina kontakter tills jag hittade "Pernilla". Jag tryckte in på henne och på "ring" knappen och tog sedan luren mot mitt öra. Det kändes som om vi inte hade snackat med varandra på evigheter, fastän det faktiskt var igår.
-Hi, sa hon och jag började att smått le för mig själv.
-Hi beauty! Hon började att skratta generat och jag fortsatte att le för mig själv. It's was a long time ago since we spoke to each other.
-It was yesterday Liam.
-I know, but it feels like years. Det blev tyst ett tag och det kändes precis som om hon ville bli av med mig mer och mer för varje minut som gick.
-But how's the new school then? frågade jag, mest för att vi skulle börja snacka igen. Det kändes på något sätt pinsamt att prata, inte för att jag visste varför.
-It's a great school! But the only problem is that we need to have some ugly uniforms..
-Ah, I had a uniform when I went to school and I hated it. Båda började att skratta lite och stämningen började redan att bli bättre.
-But do you have got some new friends maybe? frågade jag och kände nyfikenheten komma inom mig.
-Yes I have, sa hon stolt och jag såg framför mig hur hon log när hon sa det. Actually just one, but he was really nice.
-He? frågade jag och det kändes som om en sten flög rakt in i mitt hjärta. Vänskap leder alltid till kärlek, eller i alla fall med det motsatte könet, så vidare man inte är homosexuell. Jag skulle känna mig så avundsjuk varje dag när hon skulle till skolan och träffa den killen, vem det nu än var. Han var ju i hennes ålder också.
-Yes, he. I can actually have boy-friends to you know, sa hon kaxigt och jag svalde en stor klump som sakta gled ner i min hals.
-Boyfriends?! utbrast jag och jag hörde i luren hur hon pustade.
-Yes, boyfriends. A friend which is a boy, come on Liam. Don't be so jealous!
-I'm not jealous, why would I? Det blev tyst ett tag och jag hörde hur mitt hjärta bultade för fort.
-Yeah, sure.. Need to go now, have some home work to do until tomorrow.
-Ok, bye sweety! sa jag och la sedan på. Hon fick inte gå på den skolan om han var där.

-I didn't know you wore that jealous type Liam, sa Niall medans vi åt. Jag hade berättat allt som hade sagt och hänt under samtalet i detaljform. Dom andra hade suttit tysta som möss och varit helt insatta i det jag berättade.
-Neither did I, but now it's official - I'm so fucking jealous!
-Hey, don't be like that. Do you trust her? frågade Louis ansvarsfullt och slog händerna i bordet lite lätt.
-Yes, but it's not that I don't trust her, it's that, this guy she talked about can see and meet her every day, when I can't.
-Is that the only reason that you are jealous? frågade Zayn och höjde ögonbrynen. Detsamma gjorde de andra när jag kollade på dem, var och en för sig.
-Of course! What more would I be jealous of? frågade jag och fortsatte att kolla på dem var och en i taget. Dom satt kvar med sina spända ögon och höjda ögonbryn.
-Do you think I'm jealous because you think she likes him?
-No! Why do you think that? sa Louis misstänksamt. Who helps me with the dish?
-I do, sa Harry ivrigt och sen sa dem andra samma sak. Tillslut satt jag ensam kvar med min svartsjuka. Dom var inte mycket till hjälp när det gällde tjejer, även om nästan alla av dom också hade tjejer.

Pernillas perspektiv
-Vad var det med Liam? frågade Linnea som satt en bit ifrån mig.
-Äsch, han är bara svartsjuk på Ryan.
-Liam? Svartsjuk? Det låter inte alls som han. Han är väl inte den svartsjuka typen?
-Tydligen.. Men han har ingenting att vara svartsjuk för. Jag har inga känslor för Ryan, vi har ju precis börjat lära känna varandra, sa jag förvirrat och skakade på huvudet för att försöka få bort tanken på Liams svartsjuka. Jag kollade på Linnea som satt och ryckte på axlarna och kollade sen ner i sin mode tidning igen.
-Jag ska bara dra till Ryan en stund, jag kommer hem senare ikväll. Säg till mina föräldrar, sa jag medans jag tog min väska och gick ut ur rummet i ett snabbt tempo. Jag fattar inte hur Liam kunde tro att jag tyckte om Ryan, eller det måste ju ha varit det han tänkte på när jag sa "he".
Ryan var bara, snäll och så gullig på mig på någon sätt. Liam var också gullig, men dom var det på helt olika sätt.
Jag betraktade stället som jag hade hamnat på noggrant. Huset framför mig var väldigt stort, gjort av tegel. Dörren vad färgad med en svag nyans av röd. Jag höjde min blick lite och upptäckte några oändligt stora fönster med ett ansikte som kollade ut på mig. Då såg jag att det var Ryan som kollade på mig. Jag vinkade och log, detsamma gjorde han, innan jag skyndade mig till dörren och plingade på.
Området var helt ute i ödemarken kändes det som. Det fanns inte några andra hus inom synhåll.
Plötsligt öppnades dörren efter några sekunder av total tystnad och mitt framför mig stod Ryan och log sitt otroligt charmiga leende.
-Welcome in to my simple house, sa han och öppnade dörren för så att jag kunde komma in.
-Herregud, sa jag utan att tänka på att jag pratade svenska. Jag var helt förstummad i huset. Allting som vad där innte var på något sätt gjort av guld. Det enda man såg när man kom in vad solsken som bländade mig rakt upp i ansiktet. Alla de fönster som snön sken in genom och gjorde att huset var otroligt ljust och fridfullt. Jag spärrade lite på min näsa och in flög en doft av rosor.
-What is it? Hello? sa Ryan och tog sin hand framför mina ögon och tog handen upp och ner.
-Erm, what? sa jag förvirrat efter jag hade kommit tillbaks till verkligheten igen.
-Nothing, come here! sa han medans han tog min hand och drog upp mig på ovanvåningen. Jag ville knappt ens se hur det såg ut där uppe om nu nedanvåningen var helt underbar.
-You know, you can look if you want, sa han medans vi gick uppför trappan.
-You know, I can't. It's so bright here, which i'm not used to, sa jag medans jag fortsatte att blunda och jag skrattade till lite i slutet av meningen.
-Ah, okey! svarade han och plötsligt så stannade vi.
-You can watch now, we are in my room and I have a dark colour on my walls, which make my room dark. Jag lyssnade på honom och öppnade mina ögon och till min förvåning var det faktiskt ganska mörkt på hans rum, men det var bra, för jag kunde nog inte stå ut med så mycket ljus som det var där nere.
-Ah, great! sa jag och båda började att skratta för fullt.
-You are crazy, you know that? sa han och vickade på huvudet.
-I know, maybe..

-Var har du varit? Du skulle ha varit hemma för sjukt längesedan, vet du det? utbrast Linnea när jag väl kom hem igen och slängde mig i sängen.
-Tyst! Pappa kanske hör och då blir inte han glad.
-Jag bryr mig inte! Jag har varit sjuk av oro! fortsatte hon.
-Jag vet. Förlåt. Det drog ut lite på tiden.
-Exakt vad drog ut på tiden? Det är faktiskt skola imorgon!
-Jag vet, därför ska jag sova. Godnatt, mamma. Utan att borsta tänderna eller överhuvudtaget byta om till pyjamas, drog jag täcket över huvudet och släckte lampan som var bredvid mig.
-Du kan gärna gå nu, sa jag och Linnea gick ut meddetsamma och stängde dörren med en svag smäll. Nu ville jag bara sova. Klockan var trots allt 11 på kvällen och vi började vid 8 imorgon.
Ingen skulle någonsin få reda på vad som hade hänt hos Ryan. I alla fall inte Liam. Han skulle bli sjuk av avundsjuka.

Det kändes som om det var evigheter sedan jag skrev en del, även om det faktiskt var igår, hehe. Rätt lång del idag, eller vad tycker ni?
Kände för att skriva en lång.
vad tyckte ni om delen och vad tror ni hände hos Ryan?

KOMMENTERA!

Postat av: emma

omg måste få mer :)

2012-01-04 @ 18:36:35
Postat av: Esmeralda

shit asså!

nästa del måste komma nu nu nu! <3

2012-01-04 @ 18:41:12
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/
Postat av: Taylor Fever

Sjukt bra! :D

2012-01-04 @ 18:59:28
URL: http://taylorfever.nu/
Postat av: Anonym

Skickade designigen nu :)

2012-01-04 @ 19:34:46
URL: http://taylorfever.nu/
Postat av: Anonym

Amazayn! Meeer!!

2012-01-04 @ 21:14:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0