Baby you light up my world ❤ - It just can't be true!

Filed under: Baby you light up my world ❤ (avslutad)
Jag satt alldeles stilla. Det kändes precis som om benen var fastlimmade i golvet och rumpan fastlimmad i stolen. Det gick inte att röra sig. Sakta kom ett leende på läpparna.
One Direction skulle komma hit. Hit till London, där jag, Jenna Baker bodde! Jag kände mig glad. Riktigt glad. Leendet försvann när jag kom till att tänka på skolan.
Shit! Jag kommer försent! Jag hade varit i helt andra tankar och nu fick jag slänga på mig kläderna och fort bre en macka med smör och ost och sedan springa till skolan.
*
Jag rusade in i klassrummet där alla satt och väntade.
- Nu kommer du! Jag skulle precis ringa dina föräldrar. Hon såg rätt arg ut. Jag kom ju trots alla 20 minuter försent.
- Förlåt, jag glömde tiden, fick jag fram. Jag blev röd i huvudet. Nästan lika röd som en tomat. Det var min speciella talang. Jag blev alltid utskämd på något sätt.
- Låt det inte bli en vana. Gå och sätt dig. Hon pekade bort mot stolen bredvid blondinen på exakt samma sätt som hon hade gjort igår. Lydande gick jag mot min plats. Påvägen dit kastade alla små pappersflygplan på mig. Det är nästan precis som i filmer som jag har sett. Men nu. Nu är det verklighet.
Skulle jag bli mobbad i all evighet?
*
Första lektionen var nu avklarad. Jag ville bara hem.
Jag ville inte heller tänka på hur det skulle bli på lunchen. Igår fick jag sitta ensam. På toan. Ingen ville att jag skulle sitta hos dem. Klockan ringde och det var dags för lunch. Jag skyndade mig att ställa mig bland de första i kön. Doften av kebab fyllde hela matsalen. Jag älskar kebab!
Jag tog min mat och gick sakta och letade efter ett bord. Där borta, i hörnet! Jag skyndade mig bort och satte mig.
- Kan jag få sitta med dig? hördes en röst.
Jag ryckte till.
- Det är fullt överallt, fortsatte hon.
- Du skrämde mig. Men det är klart att du kan, sa jag sedan.
(mobilen ringer)
"baby you light up my world like nobody else, the way that you flip you hair gets me overwhelmed..."
- Åh, gillar du också One Direction? Hon kollade glatt på mig och man såg att hon väntade på ett svar.
- Ja, dem är typ bäst! utbrast jag. Det fortsatte att ringa i min mobil. Jag hade ingen lust att svara. Jag ville hellre prata om One Direction, men när alla kollade på mig för den höga musiken som strömmade ut ur mobilen, svarade jag i alla fall.
- Jag måste bara ta det här, ursäktade jag mig innan jag tog upp mobilen för att svara.
- Hej, det är Jenna.
- Hej Jenna, det var längesedan.
Mitt hjärta stannade. Känner inte jag igen den rösten?
Är det? Nej det kan det inte vara. Eller är det

Nu är det jag, Julia som har skrivit. Linnea hjälpte mig med den första, så att jag skulle se lite hur man gör och så. Hoppas ni tyckte om den.

Kommentera vad ni tycker :D

Baby you light up my world ❤ - The beginning

Filed under: Baby you light up my world ❤ (avslutad)

 

- Jag heter Jenna Baker och jag är 16 år. Jag flyttade hit förra veckan, egentligen bodde jag i Holmes Chapel men mamma fick ett bättre jobb! jag kollade osäkert på läraren. När hon log mot mig slappnade jag av lite.
- Välkommen hit Jenna! Du kan sätta dig där brevid Brooke! hon pekade på en tjej som satt längst ner i klassrummet. Hon hade blont långt hår, gröna ögon och smal. Precis som alla tjejer vill se ut, själv har jag brunt rätt långt hår, bruna ögon. Jag var också kort. Kort för min ålder. Jag var knappt 160 centimeter, eller jo jag var nog lite över den längden.
*
Äntligen hemma!
Skolan hade varit en plåga. I alla filmer som man ser är den personen som man får sitta brevid hur snäll som helst, den personen blir som din bästa kompis. Men inte här nej. Hon hade inte gett mig en blick. Där lektionen var slut hade hon rest sig upp och gått till några andra blondiner som stog utanför klassrummet.
Otur som jag hade var det lunch sedan. Eftersom jag är 'the new girl' kollade precis alla på mig. Jag försöka ignorera det så mycket som jag kunde. Men det störde ändå mig. Hoppas det skulle bli bättre imorgon i alla fall!
- Hur var första dagen i skolan? frågade mamma när hon kom hem från hennes jobb. Hon hade gått upp till näst högsta possition inom advokat arbeten, medans pappa jobbade som försäljare.
- Helt okej tror jag! svarade jag mamma medans jag ryckte på axlarna. Hon kollade på mig,
- Var det så hemskt? frågade hon. Jag suckade. Hon kunde alltid se om jag ljög, det var nog det värsta med henne jobb. Hon kunde urskillja alla one och goda. Se om de ljög eller talade sanning. Vilket jag inte ville hon skulle andävnda mot mig eller någon som jag känner. Det är bara creepy!
"Ingen pratade med mig, alla bara glodde! Men det blir väl bättre imorgon får jag hoppas!" svarade jag henne. Hon nickade innan hon kollade vidare i tidningen hon hade tagit fram.
"De spelar x-factor ikväll Jenna!" sa hon sedan. Den dåliga dagen jag hade haft blev genast bättre. x-factor var mitt favorit program! Jag ville gå på audition detta året, men mamma lät mig inte. Pappa hade inte något att säga om det. Det var bara så som det var.
"Från förra årets succe, här är One Direction!" Simon Cowell klappade innan fem killar kom utspringandes på scenen. Jag satt i soffan med min one piece på, en godisskål i handen och läsk på bordet. Pappa var inte hemma, mamma varpå jobbet. Så jag satt ensam, kul! De fem killarna på x-factor började sjunga. De lät faktiskt rätt så bra, jag såg på detta programmet förra året också. En sak som inte så många vet om är att jag bodde granne med Harry Styles innan. Han var verkligen söt. Vi hade inte träffats på så många år. Jag hade flyttat till andra sidan av stan, men när vi var mindre. Kanske 10 års åldern var vi nästan med varandra var dag. Jag har inte erkännt det till någon. Men på den tiden hade jag en liten crush på han. Men båda växte upp och kännsorna förändrades. Harry gick med på x-factor jag flyttade hit till London. Vi har inte träffats på kanske 3 eller 4 år. Om vi någonsin träffas igen kommer han inte känna igen mig. Det är jag nästan helt säker på! Jag hade förändrats rätt mycket på dessa åren. När jag var mindre var jag lite knubbig, inte tjock utan bara mullig. Jag var inte brunett utan blond. Jag hade också fräknar över hela mig. Men nu var de alla borta. Ett ända ljus kom över Harry. Allt annat var svart. Han sjöng.

 

"Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmedBut you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know (oh oh)You don't know you're beautiful!"

Han sjöng riktigt bra måste jag säga. Han sjöng alltid när vi var små, oavsett var vi var. Ute, inne i huset i duschen. Ja precis överallt. *"Upp och hoppa!" jag ryckte till av mammas röst. Hon - eller vem som helst som väcker mig på morgonen - skrämde mig. "Det är skola!" sa hon sedan innan hon gick ut ur mitt rum. Jag suckade innan jag kollade mig omkring. De vita väggarna var prydda med olika bilder, texter och minnen. Jag hade gjort om mitt rum totalt! Bilderna som satt på väggarna var på mig och mina bästa kompis ifrån Holmes Chapel, min förra pojkvän. Vi hade gjort slut för några veckor sedan. Båda hade insett att vi aldrg kommer klara av att vara ifrån varandra hela tiden. Texterna som jag hade målat på var olika visdomsord, eller olika meningar som har betytt mycket för mig. Den bästa var, "Do never forgive where you comes from. Thats just how it it!" min farfar brukade alltid säga så när han levde. Han sa det när man pratade om kärlek, vanliga livet eller bara allmänt prat. Han sa alltid den meningen.

Oh nej! Det kan inte vara möjligt! Det kan inte vara sant!


Första delen i min nya One Direction novell! Det är jag som skriver på mybieberstory.blogg.se som har skrivit första delen. De andra delarna kommer Julia , hon som kommer äga bloggen skriva. Jag vet inte om jag kommer skriva ibland vi får se vad Julia tycker om hur jag skriver osv! :)

Nyare inlägg
RSS 2.0