En vecka på sjukhuset och jag kände hur mina andetag blev tungare och tungare för varje dag som gick. "O du onda ande, ta mig nu så att jag slipper smärtan!"

Jag orkade inte med det. Jag mådde verkligen piss! Allt mitt hår hade börjat falla av, bit för bit. Det enda som gjorde att jag orkade kämpa, var Harry. Mamma och pappa också förstås, men det var något annorlunda med Harry. Vi hade varit med varandra varje dag nu på sjukhuset och han försökte helatiden att få mig att må åtminstonde lite bättre, vilket han lyckades med. Mamma och pappa tyckte bara att jag skulle ta det lugnt, men jag vill leva livet tills jag flyger bort någonananstans.

Ibland tänkte jag på hur det skulle vara när jag dog. Skulle någon bli ledsen och vart skulle jag komma? Tänk om jag kom till ett annat liv som kanske en hund, eller en papegoja? Kanske rent ut av en kille! Min mamma var prostituerad och pappa en våldtäktsman. Vem vet? Kanske.

Tanken flög inom mig ofta. Vilket betyder varje dag.

Jag hade blivit sjuk av sjukhuset. Inte för att jag var kvar där just nu. Jag åkte hem igår. Mamma var rätt glad av att se mig, men var orolig för inspelningen. Själv hade man inte ens kollat på mobilen sen jag åkte ifrån USA. Jag våga rent ut av inte. Min feber hade stigit sen igår från 38.7 till 39.4. Jag hoppades att Jenna inte hade smittat mig, fast doktorn hade faktiskt sagt att sjukdomen inte smittade. Det måste vara något annat.

Förutom dejten vi hade i tisdags, med luftballongen, hade vi även åkt in till karnevalen i torsdags. Jag vill verkligen göra allt för att hon ska få ett så bra slut som möjligt, även om det aldrig riktigt finns så bra slut..

När jag hade lämnat henne i torsdags kväll på sjukhuset igen, hade jag frågat hennes doktor hur länge hon hade kvar. Han ville egentligen inte svara på det, för att han visste att jag skulle bli ledsen. Men han tyckte även att det var bra för mig att höra. 
Jenna har runt en vecka kvar. Fast ropa inte hej, man kan aldrig vara säker.

Jag hade blivit ledsen av det, precis som han sa att jag skulle bli, men jag svalde det. Nu hade jag bara en vecka på mig att göra Jenna så lycklig att hon faktiskt var glad när hon dog. Inte omöjligt.

När hon väl hade gått bort, hoppades jag att hon skulle vänta på mig. Vi fick nog bestämma en romantisk plats för oss, där vi sedan skulle vara tills något skiljde oss åt.

Jag saknar Harry. Han hade inte varit på sjukhuset på två dagar nu. Allting kändes tomt utan honom. Varför skulle jag alltid känna så när han försvann? Hur skulle jag klara mig där uppe utan honom?

I vissa filmer sa dem alltid att dem som försvann, aldrig skulle känna sig ensam. Du hade alltid någon som väntade på dig. Men jag har ingen! Ingen i min släkt har dött. Mormor är 68 och är glad som en apa - Morfar är 74 och är rolig & stojig - Farmor är rätt gammal, hon är 80, fast hon är jättepigg ändå..  och till sist farfar. Han är den mest härliga i släkten. Han busar alltid med mig och mina kusiner. Vi har alltid jättekul när vi är hos honom!

Mina föräldars syskon är också vid liv. 
Så ja, jag har verkligen ingen. Sen brukade de också säga att om man väntade på någon, skulle det kännas som kanske en minut innan dem personen kom, när det egentligen kanske hade gått 50 år. Rätt coolt - om det faktiskt skulle vara sant?! Alltså tror inte jag så mycket på det, men jag kan alltid hoppas.

Slangen i min näsa började klia, men doktorn hade varnat mig för detta. När man var så pass sjuk som jag är, börjar man få klåda över hela kroppen, vilket nog skulle bli det mest jobbigaste under min tid på sjukhuset.
*Suck*

Jag hoppas att Harry kommer tillbaks snart. 
Jag somnade. Eller gjorde jag?

*

- Jenna?! Vakna! Du får inte vara död.

- Vi ger inte upp Mrs Baker!

Jennas mamma hade ringt till mig. Hon sa att Jenna inte vaknade. Dem trodde att hon var död. Men nej! Det fick hon inte vara, inte nu!

Jag rusade in på sjukhuset i full fart. Utan att säga till i receptionen vem jag var, sprang jag vidare till Jennas rum. Dem var inne på femte pumpningen - (elchock) eller vad det kallas. 
Jenna andades inte. Jag fick panik. Visste inte vart jag skulle ta vägen.. 
Hon fick inte vara död. 
Jag föll ner mot golvet med en dunst och viskade tyst när jag låg där.

- Jag älskar dig Jenna. Lämna mig inte.

En tår föll mot golvet.

Ännu en gång -

- Lämna mig aldrig.

---