31 timmar

Fast jag vill ju förstås att det ska vara typ nu. Istället sitter man på historielektion med den värsta läraren på hela skolan. Och dessutom är historia det tråkigaste som finns på hela jorden! Dem kan ju typ införa ett ämne som heter "Läran Om One Direction" eller något sånt. Min blick gled hela tiden iväg till klockan som satt på väggen. Tiden såg ut som att stå stilla. Jag försökte läsa en bit ur boken som vi hade fått i uppgift att läsa.

Nej, det gick inte. Som jag har sagt innan, jag hatar historia! Det höga pipet av klockan som ringde ut kom. Jag reste mig snabbt upp, tog min bok och la ner den i väskan. Jag hade fått rätt många vänner här. Madison och Kathy hade flest lektioner med mig. De var väldigt snälla, Lois en tjej som jag hade Franska med, Jones som jag brukade ha gympa och fysik med. Ja, sedan några andra som jag pratar med ibland. Alla här är verkligen trevliga!

Skolan är slut och jag bestämde mig för att shoppa lite till konserten. En snygg topp att ha på sig är alltid bra när man ska träffa killar! Madison följde med mig, för hon skulle också till konserten imorgon. Vi gick först in på Top Shop och kollade runt lite, men hittade ingenting. Det är hopplöst! Jag har alltid svårt för att hitta saker, särskilt kläder.. Vi bestämde oss för att gå vidare till Primark. Typ världens billigaste och största ställe, enligt mig.
- Aj! Se dig för! "att man aldrig kan se vart man går!" jag var rätt irriterad!

- Jag är så ledsen! sa killen som tvnget skulle knuffa till mig.

Jag rycktes till av att Madison drog mig i tröjan.

- Vad?! utropade jag. Jag var inte på det bästa humöret direkt.

Hon pekade mot killen som jag hade sprungit på. Jag lyfte min blick och mitt framför näsan stod Harry. Det kan inte vara sant!

- Harry? är det du?

- Vem är du? ännu ett fan?

- Kom Harry, vi har inte tid med småfans nu. Vi måste skynda oss till intervjun! sa en man i kanske 30-40 årsåldern.

- Men känner du inte igen mig? jag kände hur klumpen i magen blev större och större.

- Träffades vi på "Bring 1D To Me"? frågade han med ett leende på läpparna.

- Nej, vi.......  jag hann inte prata klart förrän mannen drog iväg Harry.

Hade Harry verkligen glömt mig? Hur kunde han inte se att det var jag?

Hade ingen lust att shoppa mer, så jag sa förväl till Madison och gick sedan förtvivlat hem. Väl hemma kunde jag inte tänka på anant än Harrys mening - "Vem är du?". Tanken att han ens hade sagt den meningen var helt ofattbar!

- Glass! Måste ha glass!

I filmer brukar de alltid äta glass för att trösta sig själv, så jag tänkte - varför inte? Jag kan väl se om det funkar!

Jag slängde mig i sängen med lite chokladglass. Blicken föll på fotot bredvid datorn. Fotot var på Harry och mig som små. Harry var så gullig då och han visste vem jag var på den tiden.. 

Sedan började jag tänka på hur det skulle bli imorgon. Konserten. Vi skulle ju aldrig kunna prata igen om han inte känner igen mig eller vet vem jag är?

---