The Only Girl In My Life ❤ Part 34

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)
Detta har hänt:

"Självklart!" sa jag och försökte att inte visa min ilska så mycket, utan log mitt finaste leende istället. Otur som jag hade, var det ju såklart inte bara hon som ville ta foto, utan flera stycken andra också. Jag sa ja till de flesta, men sen fick jag ursäkta mig och säga att jag missade mitt flyg om jag inte gick nu och då förstod dem mig och lät mig äntligen gå efter 30 minuters fan-shit.
"En biljett till Sverige, så fort det bara går!" sa jag i biljettkassan och kvinnan räckte fram en biljett och jag betalade henne.



Jag hörde fortfarande fansen komma rusande efter mig, men jag orkade inte vända mig om, fastän jag ändå var rätt pigg. Deras röster hördes också fortfarande, men de var svagare än förut.
"Tror du att vi kan gå fram och fråga om autograf?" sa någon. "Kan inte du ta foto på honom med mig så kan jag fråga honom?" sa några andra.
Alla röster snurrade runt i mitt huvud som ett pariserhjul som inte gick att få stopp på och i just detta ögonblicken önskade jag att jag faktiskt var döv, även om det var en knäpp önskning!
Jag påminde mig själv om att andas och pustade ut med ett högt ljud som fyllde mina öron ännu mer.
Mina ögon stängdes. Framför mig såg jag Valmira och mig. Vi höll om varandra och hennes leende bländade mina ögon.
Jag hoppades ypperligt att det jag förställde mig, någon gång inom en snar framtid skulle inträffa. Det var inte omöjligt. Biljetten i min hand fångade upp min blick och jag kollade noga vad det stod. "Arlanda - Sverige. Gate 5. Avgång 16:23. Påstigning 16:07" stod det på biljetten och jag pustade ut en gång till. Änn så länge var klockan fortfarande bara halv fyra, så det var ett tag till tills jag fick gå på flyget.
Påvägen till min gate, stannade jag upp och kollade in i en affär där det fanns tidningar och godis. Självklart var jag ju tvungen att handla lite godis och en tidning att ha på flyget. Annars skulle jag tänka på Valmira alldeles för mycket.
"One Direction - The WorldFamous Boyband" stod det på en tidning och känslan av att läsa lite i tidningen gick inte att stå emot, så jag ryckte åt mig tidningen och bläddrade snabbt igenom den tills One Direction sidan kom upp och då läste jag en intervju som vi hade varit med i. Rätt intressant att se om det som journalisterna skriver, är sant. Vilket det för det mesta inte är, men allt som stod i tidningen, var praktiskt taget sant.
"Påstigning gate 5 - Arlanda Sverige!" ropade de ut i högtalarna och jag köpte snabbt en annan tidning, eftersom jag redan hade läst den om oss själva. Sen rusade jag snabbt emot gaten.
"Välkommen ombord!" sa en flygvärdinna när jag kom in på flyget. Hennes blick var väldigt charmig, vilket gjorde mig smickrad, men jag tänkte inte mer på det, utan försökte istället att hitta min plats. 18A skulle det vara. Jag hade en sådan tur, eftersom jag alltid ville sitta vid fönstret och det fick jag alltid också av en konstig anledning.
Denna gången var det ingen som satte sig bredvid mig. Ingen Frida som man redan hade mött på två gånger tidigare. Rätt skönt att få mer plats att sova på, tänkte jag för mig själv och lutade mig långsamt tillbaks.
Valmiras perspektiv
"Var tusan ska du lilltjejen?!" utbrast pappa och jag smällde igen dörren med en stor, hög smäll. Jag skulle aldrig sluta gråta efter detta, aldrig. Just nu ville jag ge upp mer än någonsin. Om det inte hade varit för Niall och Johan, så hade jag gjort självmord för längesedan. Just nu var det Niall som fick mig att vilja leva, annars var det bara att ge upp.
"Din mamma har lämnat oss! Och undrar varför! Din dåliga attityd!" hade pappa skrikit åt mig och jag hade blivit helt mållös. Mamma. Hon och jag som hade varit som bästavänner nästan, hade bara lämnat mig i sticket med ett patetiskt äckel! Nu såg jag allting klart. Nu förstod jag varför mamma inte hade varit hemma på nästan två veckor. Och pappa hade inte sagt ett knyst den fegisen!
Fel. Jag var fegisen här. Jag vågade inte stå upp emot pappa, utan bara flydde och gjorde bara allting värre. Jag skulle just vända om för att samla mod och gå tillbaks, men hejdade mig när jag började tänka på vad han skulle göra. Istället satte jag mig på en bänk, tog fram kniven och började att dra lätta drag genom armen.
Jag ville inte göra detta, men om jag inte fick ta självmord, var jag bara tvungen att göra något åt allting som hände. Om alla ville att jag skulle ha smärta, så skulle jag väl ha smärta då!
Nialls perspektiv
"Mr.Horan?" jag ryckte till och fann en flygvärdinna framför mig. Då såg jag att det var samma som hade kollat på mig innan och hon log stort emot mig medans hon tog på min axel. Jag säg även att hon hade håret fint och ordentligt uppsatt i en knut.
Till sist såg jag att flyget var tomt. Det var bara hon och jag där. "Har vi störtat?" utbrast jag och ställde mig upp chockat. Hon började att asgarva och jag insåg att jag nog hade lite fel.
"Vi är framme i Sverige Mr.Horan!" sa hon glatt och kollade upp i taket. "Öm.. Jaha!" sa jag och kände pinsamheten fylla sig i min kropp. Jag tog mina saker och gick sedan bort ifrån min plats.
"Tack..." började jag och blicken föll mot hennes namnbricka som fanns vid bröstet. "Rebecca." Hon log mot mig och visade utgången. Sen gick jag med snabb och bestämd fart, igenom gången och ur genom flygplanet.

Postat av: emma

jättebra ! :)

2011-11-30 @ 18:59:51
URL: http://popoflove.devote.se
Postat av: sophie

grymt bra!! :)

2011-11-30 @ 21:02:46
Postat av: Bella och Astrid

Vi har länkat dig nu:D<3

2011-11-30 @ 21:21:56
URL: http://onedirectionnovell.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0