The Only Girl In My Life ❤ Part 30

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)
Detta har hänt:

"Val, ta min hand," sa Johan och sträckte fram handen ännu mer mot mig. Nu var tåget nästan ända in på mig och jag svalde en sista gång innan jag fort tog Johans han och han drog mig ner ifrån staketet och jag landade i hans famn. "Jag ville, men vågade inte," grät jag.
"Jag vet, jag vet," sa han och tog en filt som han förut hade haft om sig och tog den runt om mig.
Han tog handen runt om min axel och tillsammans, i mörkret gick vi, så långt bort därifrån som vi kunde komma.

Hela min kropp skakade och jag kände hur tårarna var påväg neråt igen. När Johan såg det kramade han om mig, länge. När vi hade släppt varandra och jag mådde en gnutta bättre, gick vi in på cafét som fanns bredvid oss till höger. Espresso House.
´
´
"Vad vill du ha?" sa Johan och kollade på listan över allt som fanns. Sen kollade han på mig igen och tog min hand. "En chai-latte," sa jag så tyst att jag inte ens själv hörde vad jag sa. "Va?" sa han igen och kollade undrande på mig. "En chai-latte," sa jag ännu en gång, fast högre.
"Vill du berätta vad som har hänt?" sa han medlidandes. Mina händer skakade medans jag höll i min chai-latte och jag visste inte om jag klarade av att säga något. Vad som hade hänt med mitt liv. Jag hade alltid haft ett underbart liv när jag var yngre och då hade jag alltid jättemånga kompisar och en pojkvän. Men nu - nu hade jag inget av det. Inga kompisar, ingen underbar pappa att gå till och ingen pojkvän.
Jag nickade mot Johan, men jag var fortfarande rädd. Han tog min hand och kollade förväntansfullt i mina ögon.
"Det började med att One Direction kom till Sverige. Allting har bara gått utför sedan dess," började jag. "Jag kunde tänka mig att det var något sånt," sa han ledset. "Men fortsätt. Ta den tid du behöver, så lovar jag att lyssna tills du är klar."
Jag svalde igen och nickade. "Det var den kvällen jag, Johanna och Isabelle skulle på din fest. Påvägen dit så mötte vi One Direction och Niall gick in i mig, eller så var det jag som gick in i honom, kommer inte riktigt ihåg," sa jag och svalde änn en gång. "Är du säker på att du vill höra allt?" Han nickade och jag fortsatte.
Jag berättade allt i detalj. Jag berättade om när vi träffades på snuggles och det visade sig att jag hade fel om honom när Liam berättade att han tyckte om mig för att jag var annorlunda och att jag skulle ge honom en chans. När vi bowlade och jag och Niall kom varandra närmare, fast inte kärleksnära, utan kompis-nära.
Jag berättade allt.
´
´
"Jag ville hoppa! Jag skulle ha hoppat!" utbrast jag efter jag hade berättat allt. Johan bara satt som förstelnad medans jag slog händerna i ansiktet och storgrät. "Du behöver inte säga något, jag går istället," sa jag och var påväg att gå. "Gå inte Valmira!" utbrast han och ställde sig upp och omfamnade mig.
"Jag vill inte gå hem! Inte när pappa är där!" utbrast jag. "Jag följer dig hem. Det kommer att bli bra! Jag finns för dig. Alltid," sa Johan och tog min hand och vi började gå mot lägenheten. Johan höll min hand hela vägen.
Hur kunde jag släppa taget om honom? Han var för underbar ju!
´
´
"Och vart har du varit unga dam?"
Jag rycktes till och upptäckte att pappa satt framför mig på en stol mitt i mörkret. "Du vet väl att klockan är 11 på kvällen?" fortsatte han och ställde sig upp.
"Jag var med en kompis," sa jag och gick, med rädslan inom mig, in på mitt rum fort. Jag kände hur pappa kom med snabba steg efter och jag bad till gud att han inte skulle göra något.
"Vad är det!?" utbrast jag och vände mig om för att säga till honom att gå, men jag hann inte vända mig om helt, förrän jag plöstligt låg på golvet. Han hade slagit mig. Smärtan stramade inom mig och jag började komma ihåg smärtan ifrån gubben som också hade slagit mig för ett tag sedan. Tårarna ville komma, men dem hade tagit slut. Det gick inte att gråta, fatsän jag just nu ville det mer än någonsin.
"Du använder inte den attityden på mig!" skrek han och lämnade sen mitt rum. Jag låg smärtsamt kvar på golvet. Orken att lyfta mig upp fanns inte inom mig. Jag ville så gärna bara packa mina saker och sticka hemifrån och springa till Johan, eller precis vad som helst, men det gick inte. Hur mycket jag än ville.
´
´
Jag andandes in djupt och sen tryckte jag på "ring". Fem signaler gick fram och sen svarade han med rösten jag länge hade saknat och aldrig trott att jag skulle få höra mer.
"Hey, det är Niall," sa han och jag kände mig rätt glad inombords, även efter allt som hade hänt på sista tiden.

Postat av: emma

jättebra ! :)

2011-11-27 @ 12:36:07
Postat av: Anonym

åh snälla meraaa! kan inte vänta på nästa del!

2011-11-27 @ 12:51:19
Postat av: Julia :)

mer mer mer!! :D

riktigt bra!

2011-11-27 @ 15:50:45
Postat av: Amanda

Länka kanske? :)

2011-11-27 @ 21:32:42
URL: http://www.timeforontedirection.blogg.s
Postat av: Amanda

Länka kanske? :) Länkar tillbaks :)

2011-11-27 @ 22:31:33
URL: http://timeforonedirection.blogg.se/
Postat av: Julia Ekedahl

Gud va bra! Men tycker så himla synd om henne! :-(

2011-11-28 @ 15:46:20
URL: http://onenewstory.blogg.se/
Postat av: Anonym

Den här novellen är awesome! :)

2011-11-28 @ 16:08:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0