Knarradet kom närmare och närmare oss och jag började också få ångest nu. Vi skulle just vända oss om när dörren till källaren stänges med en smäll. Zayn, som gick sist, fick panik och började att dra i dörren, men han isåg snabbt att den inte gick att öppna.

Vi alla satt i vars ett hörn av källaren. Den var inte så stor, men där fanns ändå rätt mycket saker. Gamla saker förstås, men det fanns bland annat en massa mat och en liten lite fåtölj som Harry satt i. Han hade påstått att han var så ung och ville inte sitta dåligt och obekvämt, för om han gjorde det skulle han förstöra ryggen. Värsta mesen är han! Vi kände att det började att bli riktigt kallt nere i källaren och jag ryste till i hela min kroppav köld. Liam hade också börjat känna det och försökte leta efter vid sidan om honom om där fanns några filtar, men det gjorde det inte. Som tur var, kände jag efter i min ficka och där fanns både vantar och en jätteskön mössa att ta på sig.

Snabbt tog jag på mig det och jag kände mig genast varm i kroppen igen, medans de andra fortfarande satt och frös. "v-v-v-a-a-a-d d-d d-d-d-u-u-u ä-ä-r-r-r s-s-s-j-j-j-ä-ä-ä-l-l-v-v-i-i-s-s-k-k," sa Liam samtidigt som han skakade i hela kroppen. Han kändes stum. Kunde knappt prata. "Jag håller med!" sa Louis och kollade på mig med en blick han visste att jag hatade.

Jag kände efter i den andra fickan om jag kunde hitta något mer som jag kanske kunde ge till dem. Jag hade faktiskt rätt stora fickor, så det var mycket möjligt att där kunde finnas ett par vantar till och en mössa kanske. Och jag hade rätt. I vänstra fickan fanns en mössa och ett par vantar. Jag slängde bort mössan till Louis, för jag visste att han var rätt frusen om huvudet och sen slängde jag bort vantarna till Liam, som ja visste brukade frysa mycket om händerna. Zayn och Harry sov, så de behövde nog inget just nu. Nu skulle jag också sova, och hoppas på att allting löste sig när jag vaknade igen.

*

Oh My God! Jag kände hur någon öppnade lådan långsamt. Antagligen var det gubben som ville något igen, för typ 5 gången idag. Först fick han inte upp låset men sen flög öppningen upp med en smäll och han drog ut mig.

Tidigare idag hade han sättit en bit tyg för min mun, för att jag skrek för mycket på hjälp och därför blev han arg. Jag kände även smärtan på mina kinder, efter han hade slått mig några gånger, när jag försökte att rymma, men hade misslyckats. Han höll i min arm hårt och drog med mig någonstans jag inte visste var det var. Han öppnade en dörr som såg ut som en källardörr, öppnade den och slängde ner mig där. (inte bokstavligt "slängde"). Först satt jag kvar med huvudet emot dörren och bankade huvudet mot väggen några gånger och vände mig sedan sakta om förtvivlat. Jag var ändå rätt glad att inte sitta så nedrans trång längre. Till min stora förvåning - när jag vände mig om, såg jag tre killar sitta i vars en ände av källaren. Först såg jag inte riktigt vem det var, pågrund av mina suddiga ögon, men när jag kom en bit närmare, såg jag först Harry sitta i en fåtölj, sovandes, Zayn på golvet en bit bort ifrån Harry, sovandes han också, Liam i en annan ände som också sov och detsamma gjorde Louis. Min blick fördes en bit till vänster, där jag till sist såg Niall sitta precis nedanför trappan. Hans blonda hår lyste nästan upp hela det mörka rummet. Först satt jag bara kvar och kollade på Niall rätt länge, men sen ville jag bara krama om honom, vaken eller inte.

Jag gick sakta ner för trapporna och satte mig ner precis bredvid Niall. Sen började jag att fundera. Hur kunde de egentligen vara här? Hade den fula äckliga gubben kidnappat dem också? Förvirrenheten inom mig blev större och större och jag orkade bara inte att tänka, i alla fall inte på något annat än Niall. Att han verkligen var här - i denna kylan i källaren.. Jag kollade på honom ett tag till och log för mig själv. Han var så söt när han sov, och med den söta nallemössan och de lila vantarna gjorde honom ännu sötare i just detta ögonblicket. Rädslan för att han bara plötsligt skulle öppna ögonen och stirra på mig, gjorde mig rädd.

Jag lutade mig närmare Nialls sida, så nära det nästan gick. "Niall," viskade jag tyst i hans öra.

"Valmira?!" utbrast han och vaknade snabbt med ett ryck. Hans blick var i framåt riktningen, men han vände snabbt huvudet och såg mig. Först satt han helt tyst och bara kollade, precis som om det var en dröm - fastän det inte var det. "Vad gör du här?" sa jag och log lite mot honom samtidigt som jag tog hans hand och kramade den hårt. Han skakade på huvudet. "Är det en dröm?" sa han förvirrat. "Nyp mig!"

Jag fnissade till lite, och gjorde sen som han sa - nöp honom. "Aj!" utbrast han. "Du är verkligen här!" Han kramade om mig hårt och släppte mig inte på ett bra tag.

*

*

*

"Jag ska få ut oss härifrån," sa Niall efter jag hade berättat hela storyn om vad som hade hänt. "Ingenting mer ska hända dig. Någonsin. Jag ska döda det kräket!"

Tårarna rann ner för min kind - både av kylan och av hela denna händelsen. Jag visste att Niall ville spela hjälte och så, men vi visste nog båda att han inte skulle få ut oss härifrån. Han var bara för hopplös för det.

När tårarna bara fortsatte att rinna, tog Niall sitt ena finger och torkade bort mina tårar och kramade sen mig så härligt och mjukt det bara kunde bli. När han släppte mig igen kollade jag ner på det hårde cementgolvet och fortsatte att hålla Nialls hand mjukt. Jag kände hur han kollade på mig med sina vänliga ögon och därför kollade jag upp på honom igen.

"Jag älskar dig," sa jag och log, samtidigt som en ny tår rann ner för min kind.

"Jag älskar dig också!" sa han och kysste mig passionerat.

---