Vågade jag gå in där eller skulle jag fega ur? Nej! Jag var ingen fegis! Först kollade jag bakåt och sen gick jag långsamt in i skogen. Det var rätt tyst. Jag hörde fortfarande fotsteg, fast nu hördes de snabbare och snabbare. Det kunde i alla fall inte vara mig som jag hörde för jag gick långsamt. Nu var fotstegen när mig och mitt hjärta bultade fortare och fortare - hårdare och hårdare.

Mitt huvud gjorde plötsligt jätteont och jag föll mot marken. Någon tog tag i mina ben och drog i mig.

Golvet var av cement, vilket betydde att det var väldigt obekvämt att ligga där. Jag öppnade mina ögon. Först såg jag inte vart jag var, mina ögon var för suddiga och det var mörkt. Men sen såg jag - jag satt i en bil. En stor skåpbil. En massa verktyg fanns runt omkring mig och jag börjde att bli rädd.

Var jag inte nyss i skogen påväg till Niall?

Jag började minnas. Något slog till mig i huvudet - jag föll mot marken. Bilderna i mitt huvud bara spelades om gång på gång och det gick inte att stoppa. Jag började få panik och skrek så högt det bara gick på hjälp, utan något svar.

Tillslut insåg jag att bilen hade stannat. Jag la mig ner igen och var tyst för att lådsas som om jag fortfarande var medvetslös. Fotsteg hördes runt om mig och dem kom närmare. Mitt hjärta bultade fortare än det någonsin hade gjort. Plötsligt öppnades dörren med en smäll, utan att jag var beredd på det och jag ryckte till. Skit! Nu hade jag avslöjat mig själv.

"Jag vet att du är vaken," sa mannen som stod i dörröppningen och tog armarna i kors. Mina ögon var fortfarande lite suddiga, så jag kunde inte helt se vem det var, men jag kände igen rösten. Det var samma röst som gubben på flyget. Kunde det? Nej, självklart inte! Han jag träffade var snäll och ödmjuk. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte!

Mannen kom sakta in i bilen och stängde dörren efter sig. Jag fortsatte att ligga ner, fastän han redan hade förtsått att jag var vaken. "Sätt dig upp!" utbrast han, men inte för högt. Jag vet inte varför, men jag löd honom inte. Orken fanns bara inte inom mig. Huvudet värkte och jag kunde knappt se. Mina ben var helt svaga också.

"Jag sa... sätt dig upp!" skrek han igen och tog tag i mitt huvud och reste mig upp. Mina ögon stirrade rakt in i hans ögon och då såg jag vem det var. Det var faktiskt gubben från flyget. Först kollade han lite skumt på mig och jag kände hur jag bara blev mer och mer rädd för vad han skulle göra.

Plötsligt reste han den andra handen och tog upp den i luften. Snabbt slog han till mig på kinden med ett ljud som lät så fruktansvärt. Smärtan stramade i min kind och jag föll mot cementgolvet igen. Mina ögon slocknade.

Det var ovanligt tyst. Ingen hade sagt något sedan Liam skrek åt mig innan idag. De låg antingen i sina sängar eller så låg de och kollade på tv. Själv satt jag i köket och höll på med mobilen. Jag var inne på twitter och kollade lite. Jag hade en #askniall så att det var jättemånga som kom med massor av frågor. Tex så frågade någon om min tjej och någon frågade hur bandet kände med detta och ja, lite sånt. Jag svarade typ på 10 stycken för sen orkade jag inte mer. Plötsligt ringde mobilen och jag såg att det var Valmira.

"Hej Valmira! Jag saknar dig jättemycket! Du fattar inte vilket helvete jag har det just nu!" utropade jag. Först var det tyst utan något svar, men sen kom en underlig röst.

"Hej Niall Horan," sa den mörka rösten i luren. "Hallå? Är Valmira där eller?" sa jag oroande. "Din solstråle kan vara här någonstans - nej men där är hon ju! Hon är bedårande!" utbrast han och filmade Valmira. Hon låg på golvet. Antingen sov hon eller så var hon typ avsvimmad. "Vad har du gjort med henne?!" skrek jag och reste mig upp ur stolen. Jag hörde hur de andra kom in i köket av förvirrenhet. De babblade mot mig, men jag brydde mig bara om vem tusan det var jag snackade med.

"Hur långt är du villig att gå för att rädda henne?" frågade han och la på. Mitt hjärta bultade av orohet.

"Vem var det och vad ville dem?" sa Louis oroande. De andra stirrade också på mig förvirrat och jag kollade långsamt upp på dem.

"Valmira är i fara," sa jag och en tår kom ner för min kind. "Hjälper ni mig?"

"Såklart att vi hjälper dig! Vi är ju bröder!" utbrast allihopa och kramade varandra.